Är det dags för långa listor i Finland?

03.09.2009

Den färska uppståndelsen kring valfinansieringsskandalerna blottlägger ett problem i vårt valsystem. Behovet av enskilda kandidater att synas i valkampanjerna gör att kostnaderna för marknadsföring och reklam har skenat iväg. Problemet däri ligger att det ger en stor fördel för kandidater som färdigt är kända eller syns i massmedia. För övriga kandidater återstår en kamp om att vinna finansiärernas gunst och förtroende.

Det har varit näringslivet som haft överlägset mest pengar att fördela i de sammanhangen. Fonder, stiftelser och fackförbund har också bidragit med pengar till kandidater som de ansett att har stött deras verksamhet.

Det svenska systemet med långa listor gör att partierna rangordnar kandidaterna och ger väljarna möjlighet att rösta på partierna men ger också väljaren en möjlighet att rösta på kandidater som därmed flyttas upp till valbar plats ifall denne får tillräckligt med stöd.

Fördelarna med det svenska systemet är flera. Den kanske största fördelen är att kandidater som inte har överstora budgeter för valarbetet också kan bli invalda. Sannolikheten att en kandidat ska stå i tacksamhetsskuld till ett företag eller en organisation är därmed också mindre.

Det vanligaste argumentet mot långa listor är att det inte är partierna som ska rangordna kandidaterna utan väljarna håller inte heller. I EU-valet fanns det partier som gick ut med att alla kandidater var jämställda men i praktiken hade partierna sina gunstlingar och fördelade valstöd så att vissa kandidater fick en starkare position än andra.

Det är naturligtvis bättre att vara helt ärlig med vilka kandidater partiet helst vill ha in. Svenskarna gör det genom att rangordna sina kandidater istället för att styra det under valkampanjen med riktade valstöd.
 

Logga in för att skriva inlägg