Tillbaka
Det är förbjudet att låta budgeter svälla ut, trots att det till och med kan finnas omedelbara servicebehov. Det har rambudgeteringen effektivt satt stopp för. Varje år kommer man noggrant överens om vilka procentuella avvikelser som kommer att tillåtas i budgeteringsarbetet.
Utbyggnaden av offentlig service är ingenting som samhällsekonomin klarar av att bära upp. Istället är det politikernas uppgift att fundera ut hur man ska kunna upprätthålla samma servicenivå till samma kostnad eller helst ännu billigare än vad man tidigare gjort. När inbesparningsbehovet blir tillräckligt stort så funderar man snabbt på hur man ska kunna dra ner på servicenivån eller finansiera den med olika avgifter.
Oberoende av partitillhörighet eller ideologisk bakgrund så är det kostnadseffektivitet som är honnörsordet för all offentlig verksamhet. Samtidigt så är det heller ingen hemlighet att Finland aldrig har haft så mycket pengar i rörelse i sin offentliga ekonomi som nu.
Vi är rikare än någonsin. Men varför räcker pengarna ändå inte till? Arbetslösheten har minskat med nästan 200 000 människor sedan 1996 och BNP har ökat mellan 1,5 och 6% varje år sedan dess. Det innebär att staten har tillgodogjort sig ett stort kapitaltillskott tack vare att antalet skattebetalare ökat. Varje år så visar Finland också upp ett rekordstort budgetöverskott i förhållande till andra EU-länder. Detta innebär att det borde finns pengar till att finansiera en förbättrad servicenivå i vårt land. Det borde också finnas tillräckligt mycket pengar för att förbättra välfärden ochjämna upp klyftorna mellan de fattigaste och rikaste i samhället, samtidigt somde ekonomiskt mest utsatta kunde få en drägligare situation.
Hit hör pensionärer, låginkomsttagare, småbarnsfamiljer och socioekonomiskt utsatta grupper. Det är att konstatera att fördelningen av vårt gemensamma överskott inte har använts till att minska klyftorna i samhället. Tvärtom så har det överskottet använts till att förstora dem och i många avseenden skapa en ny överklass i vårt land. När man tittar på siffrorna som gäller tillväxten i realinkomster så är det mycket oroväckande läsning. Den tiondel som har lägst inkomster i vårt land har förbättrat sin köpkraft med 1,1% mellan 1990 och 2002. Sorglig läsning med tanke på att den tiondel med högst inkomst förbättrat sin köpkraft med 45%.
Skalar vi ännu bort den översta procenten så har vi orsak att gratulera en liten grupp finländare som lyckats förbättra sin köpkraft med 122%! Mellan 2003 och 2006 har antalet personer som förtjänar mera än 250 000 euro fördubblats. Näringslivets toppar kan idag stoltsera med årslöner immångmiljonsklassen. Det går inte att förklara dessa siffror med att människor när lata eller att andra människor jobbar hårdare för att skapa en drägligare tillvaro. Det finns ett mycket allvarligt omfördelningsproblem i vårt samhälle.
Mellan 1993 och 2006 ökade realinkomsterna i medeltal med 31,5% men folkpensionärernas realinkomster ökade endast med 4% och utkomststödet till och med minskade med 3%. Här kan man mycket riktigt konstatera att folkpensionärerna har blivit offer för en misslyckad fördelningspolitik. Ifall det finns en politisk vilja att minska på klyftorna så måste man fundera om.
Våra samhällsekonomiskt största problem är inte bristen på pengar utan det är på själva fördelningen. Vi har skapat system som tillåter byggandet av förmögenheter samtidigt som vi skrotar sociala skyddsnät och grunderna för en trygg och välfungerande samhällsservice. Ett förslag kunde vara att staten istället för att sänka den progressiva statsbeskattningen höll den på en hög nivå och ökade statsandelarna till kommunerna med föresatsen att bygga ut den offentliga servicen. Samtidigt skulle staten också få pengar till att förbättra köpkraften hos bland annat folkpensionärer.
I sin tur kunde kommunerna sänka den icke progressiva kommunalskatten eller behålla den på en oförändrad nivå i exempelvis kriskommuner. På det viset skulle man uppnå en skatteeffekt som skonade de lägst avlönade och återgav skattesystemet något av dess utjämnande effekter. För tillfället har vi en regering som vill skapa välfärd genom att sänka statsbeskattningen och tvinga kommunerna att själva finansiera servicebehovet. Med en sådan politik är det omöjligt att komma åt de socioekonomiskt segregerande effekter som accelererat i vårt land.
Är pengarna slut?
07.12.2007
Samhällsekonomin är en känslig sak som hela tiden måste underhållas och skötas. Enda sedan laman i början av nittiotalet har vi lärt oss att vi hela tiden måste klara av att sköta ett ständigt växande servicebehov med ständigt minskande resurser. Att pengarna inte räcker till för att på sikt sköta det allmänna är något som man som kommunalpolitiker får inpräntat av tjänstemän och samhällsekonomer.
Det är förbjudet att låta budgeter svälla ut, trots att det till och med kan finnas omedelbara servicebehov. Det har rambudgeteringen effektivt satt stopp för. Varje år kommer man noggrant överens om vilka procentuella avvikelser som kommer att tillåtas i budgeteringsarbetet.
Utbyggnaden av offentlig service är ingenting som samhällsekonomin klarar av att bära upp. Istället är det politikernas uppgift att fundera ut hur man ska kunna upprätthålla samma servicenivå till samma kostnad eller helst ännu billigare än vad man tidigare gjort. När inbesparningsbehovet blir tillräckligt stort så funderar man snabbt på hur man ska kunna dra ner på servicenivån eller finansiera den med olika avgifter.
Oberoende av partitillhörighet eller ideologisk bakgrund så är det kostnadseffektivitet som är honnörsordet för all offentlig verksamhet. Samtidigt så är det heller ingen hemlighet att Finland aldrig har haft så mycket pengar i rörelse i sin offentliga ekonomi som nu.
Vi är rikare än någonsin. Men varför räcker pengarna ändå inte till? Arbetslösheten har minskat med nästan 200 000 människor sedan 1996 och BNP har ökat mellan 1,5 och 6% varje år sedan dess. Det innebär att staten har tillgodogjort sig ett stort kapitaltillskott tack vare att antalet skattebetalare ökat. Varje år så visar Finland också upp ett rekordstort budgetöverskott i förhållande till andra EU-länder. Detta innebär att det borde finns pengar till att finansiera en förbättrad servicenivå i vårt land. Det borde också finnas tillräckligt mycket pengar för att förbättra välfärden ochjämna upp klyftorna mellan de fattigaste och rikaste i samhället, samtidigt somde ekonomiskt mest utsatta kunde få en drägligare situation.
Hit hör pensionärer, låginkomsttagare, småbarnsfamiljer och socioekonomiskt utsatta grupper. Det är att konstatera att fördelningen av vårt gemensamma överskott inte har använts till att minska klyftorna i samhället. Tvärtom så har det överskottet använts till att förstora dem och i många avseenden skapa en ny överklass i vårt land. När man tittar på siffrorna som gäller tillväxten i realinkomster så är det mycket oroväckande läsning. Den tiondel som har lägst inkomster i vårt land har förbättrat sin köpkraft med 1,1% mellan 1990 och 2002. Sorglig läsning med tanke på att den tiondel med högst inkomst förbättrat sin köpkraft med 45%.
Skalar vi ännu bort den översta procenten så har vi orsak att gratulera en liten grupp finländare som lyckats förbättra sin köpkraft med 122%! Mellan 2003 och 2006 har antalet personer som förtjänar mera än 250 000 euro fördubblats. Näringslivets toppar kan idag stoltsera med årslöner immångmiljonsklassen. Det går inte att förklara dessa siffror med att människor när lata eller att andra människor jobbar hårdare för att skapa en drägligare tillvaro. Det finns ett mycket allvarligt omfördelningsproblem i vårt samhälle.
Mellan 1993 och 2006 ökade realinkomsterna i medeltal med 31,5% men folkpensionärernas realinkomster ökade endast med 4% och utkomststödet till och med minskade med 3%. Här kan man mycket riktigt konstatera att folkpensionärerna har blivit offer för en misslyckad fördelningspolitik. Ifall det finns en politisk vilja att minska på klyftorna så måste man fundera om.
Våra samhällsekonomiskt största problem är inte bristen på pengar utan det är på själva fördelningen. Vi har skapat system som tillåter byggandet av förmögenheter samtidigt som vi skrotar sociala skyddsnät och grunderna för en trygg och välfungerande samhällsservice. Ett förslag kunde vara att staten istället för att sänka den progressiva statsbeskattningen höll den på en hög nivå och ökade statsandelarna till kommunerna med föresatsen att bygga ut den offentliga servicen. Samtidigt skulle staten också få pengar till att förbättra köpkraften hos bland annat folkpensionärer.
I sin tur kunde kommunerna sänka den icke progressiva kommunalskatten eller behålla den på en oförändrad nivå i exempelvis kriskommuner. På det viset skulle man uppnå en skatteeffekt som skonade de lägst avlönade och återgav skattesystemet något av dess utjämnande effekter. För tillfället har vi en regering som vill skapa välfärd genom att sänka statsbeskattningen och tvinga kommunerna att själva finansiera servicebehovet. Med en sådan politik är det omöjligt att komma åt de socioekonomiskt segregerande effekter som accelererat i vårt land.