Tillbaka
Länder som gör sig beroende av energiimport hamnar ofrånkomligen i ett politiskt underläge. Energifrågan kommer i framtiden att ha en allt större betydelse i relationerna mellan olika stater. Den tidigare svenske statsministern Göran Persson gjorde i samband med sina intervjuer för SVT det provocerande uttalandet att "finnarna är dumma som gör sig beroende av rysk energi". Det var ett uttalande som väckte stort missnöje i Finland. Men icke desto mindre borde väcka en hel del viktiga frågeställningar.
Finland är redan idag beroende av den ryska energin. Mellan 15 och 20 procent av vår energi importeras från Ryssland. Vi är inte ensamma om detta. Tidigare sovjetstater i Östeuropa har ett starkt, ryskt politiskt inflytande på grund av sitt energiberoende. Tyskland har också genom sina naturgasavtal med Ryssland på sikt gjort sig beroende av jättestatens välvilja. Detta har gjort den tyska superekonomin beroende av goda relationer med Ryssland, något som ofrånkomligen har en effekt på hela Europa. Rysslands politiska profil och nyvakna geopolitiska ambitioner väcker ofrånkomligen ett behov i vårt land att utveckla den inhemska energiproduktionen.
Det Ryssland som växer fram idag kommer inte i framtiden att dra sig för att använda grannländernas behov av energi som ett instrument för att skapa utrikespolitiskt inflytande. Det finns en lång rad av åtgärder det senaste året som understyrker att Ryssland är på väg att återkräva sin gamla roll som global supermakt. Återupprustning av de väpnade styrkorna, territorialkränkningar, historieförvanskningar i grundskolan, hot och sanktionspolitik mot grannstaterna representerar en aggressiv rysk utrikespolitisk hållning som Finland saknar kapacitet att styra eller påverka i någon större utsträckning.
Ett annat problem är att den ryska ekonomin befinner sig i en rasande tillväxtspiral. Det gör att energibehovet växer med ungefär samma fart, ca 8% per år. Finland har hittills kunnat köpa billig energi från Ryssland. Det förs emellertid redan diskussioner om att Ryssland vill börja importera energi från Finland. Detta betyder att den ryska energin inte räcker till för att täcka det egna behovet. Detta borde vara en kännbar varningsklocka för den finländska regeringen och även industrin, som står för ca 50% av den nationella energikonsumtionen. Begreppet att "stänga av kranen" är alldeles riktig i sammanhanget.
Finland har en industriell kapacitet och en infrastruktur som skulle klara av att bära upp ännu mera inhemsk energiproduktion. Länderna i Östeuropa har sedan länge gjort sig beroende av den ryska gasen och det är svårt att byta linje i den inhemska energiproduktionen. Finland har flera ben att stå på och det skulle säkert gå att utveckla samtliga. Energiproduktionen utvecklas visserligen i Finland men det finns utrymme för ännu större satsningar.
Regeringen borde så fort som möjligt utarbeta en plan för hur energikonsumtionen dels ska reduceras men också hur man på hållbara grunder ska kunna trygga de behov vi har i framtiden av energi. Denna politiska diskussion måste snarast föras på realistiska grunder. Kosmetiska lösningar eller fromma förhoppningar om det ena eller andra kommer inte att lösa de problem vi står inför när det gäller energifrågan.
En aggressiv och dynamisk energipolitik är en förutsättning för att Finland i framtiden inte bara ska kunna trygga tillgången till energi utan också för att trygga sitt nationella oberoende. Energifrågan borde beredas ett större utrymme i den politiska dagordningen, eftersom den i allt större grad blir en utrikes- och säkerhetspolitisk fråga.
Energibolagen är beredda att genomföra stora satsningar för att bygga olika kraftverk. Staten kunde påskynda detta genom att signalera beredskap att ytterligare stöda de inhemska energibolagens satsningar. Staten kunde naturligtvis genom ett ökat stöd styra energibolagen till satsningar på grön energiproduktion. På det viset skulle kraftbolagen börja producera el som annars skulle vara förlustaffärer.
Dags för mod i energipolitiken
24.09.2007
Att en stat har välfungerande diplomatiska förbindelser, god handelsbalans och tillräckligt goda möjligheter för att avskräcka militära angrepp är förutsättningar för trovärdig suveränitet och politiskt oberoende. Innan detta årtionde kan man skäligen anta att en stat måste ha en oberoende, inhemsk energiproduktion för att kunna agera politiskt oberoende.
Länder som gör sig beroende av energiimport hamnar ofrånkomligen i ett politiskt underläge. Energifrågan kommer i framtiden att ha en allt större betydelse i relationerna mellan olika stater. Den tidigare svenske statsministern Göran Persson gjorde i samband med sina intervjuer för SVT det provocerande uttalandet att "finnarna är dumma som gör sig beroende av rysk energi". Det var ett uttalande som väckte stort missnöje i Finland. Men icke desto mindre borde väcka en hel del viktiga frågeställningar.
Finland är redan idag beroende av den ryska energin. Mellan 15 och 20 procent av vår energi importeras från Ryssland. Vi är inte ensamma om detta. Tidigare sovjetstater i Östeuropa har ett starkt, ryskt politiskt inflytande på grund av sitt energiberoende. Tyskland har också genom sina naturgasavtal med Ryssland på sikt gjort sig beroende av jättestatens välvilja. Detta har gjort den tyska superekonomin beroende av goda relationer med Ryssland, något som ofrånkomligen har en effekt på hela Europa. Rysslands politiska profil och nyvakna geopolitiska ambitioner väcker ofrånkomligen ett behov i vårt land att utveckla den inhemska energiproduktionen.
Det Ryssland som växer fram idag kommer inte i framtiden att dra sig för att använda grannländernas behov av energi som ett instrument för att skapa utrikespolitiskt inflytande. Det finns en lång rad av åtgärder det senaste året som understyrker att Ryssland är på väg att återkräva sin gamla roll som global supermakt. Återupprustning av de väpnade styrkorna, territorialkränkningar, historieförvanskningar i grundskolan, hot och sanktionspolitik mot grannstaterna representerar en aggressiv rysk utrikespolitisk hållning som Finland saknar kapacitet att styra eller påverka i någon större utsträckning.
Ett annat problem är att den ryska ekonomin befinner sig i en rasande tillväxtspiral. Det gör att energibehovet växer med ungefär samma fart, ca 8% per år. Finland har hittills kunnat köpa billig energi från Ryssland. Det förs emellertid redan diskussioner om att Ryssland vill börja importera energi från Finland. Detta betyder att den ryska energin inte räcker till för att täcka det egna behovet. Detta borde vara en kännbar varningsklocka för den finländska regeringen och även industrin, som står för ca 50% av den nationella energikonsumtionen. Begreppet att "stänga av kranen" är alldeles riktig i sammanhanget.
Finland har en industriell kapacitet och en infrastruktur som skulle klara av att bära upp ännu mera inhemsk energiproduktion. Länderna i Östeuropa har sedan länge gjort sig beroende av den ryska gasen och det är svårt att byta linje i den inhemska energiproduktionen. Finland har flera ben att stå på och det skulle säkert gå att utveckla samtliga. Energiproduktionen utvecklas visserligen i Finland men det finns utrymme för ännu större satsningar.
Regeringen borde så fort som möjligt utarbeta en plan för hur energikonsumtionen dels ska reduceras men också hur man på hållbara grunder ska kunna trygga de behov vi har i framtiden av energi. Denna politiska diskussion måste snarast föras på realistiska grunder. Kosmetiska lösningar eller fromma förhoppningar om det ena eller andra kommer inte att lösa de problem vi står inför när det gäller energifrågan.
En aggressiv och dynamisk energipolitik är en förutsättning för att Finland i framtiden inte bara ska kunna trygga tillgången till energi utan också för att trygga sitt nationella oberoende. Energifrågan borde beredas ett större utrymme i den politiska dagordningen, eftersom den i allt större grad blir en utrikes- och säkerhetspolitisk fråga.
Energibolagen är beredda att genomföra stora satsningar för att bygga olika kraftverk. Staten kunde påskynda detta genom att signalera beredskap att ytterligare stöda de inhemska energibolagens satsningar. Staten kunde naturligtvis genom ett ökat stöd styra energibolagen till satsningar på grön energiproduktion. På det viset skulle kraftbolagen börja producera el som annars skulle vara förlustaffärer.