Tillbaka
På tre dagar välkomnade vi tretusen människor till Åminne folkpark i Malax och i Karleby avtäcktes, tillsammans med ett hundratal inbjudna gäster, en minnesplatta på Jungsborg för att hylla alla de som deltagit i bygget av den österbottniska ungdomsrörelsen.
Konceptet med folkrörelser känns för många människor idag urvattnat och för många ungdomar är tanken som sådan svår att identifiera sig med. Att själv är bästa dräng är ett tankesätt vi 70-talister blivit uppfostrade med men ändå så ställer vi bara större och större krav på engagemang från stat- och samhället. Är det kanske så att våra krav på samhället är ett resultat av egenintresse och inte ett resultat av en sund samhällelig förvaltningsanda?
Jag tror att vårt samhälle behöver blicka tillbaka på grundbultarna i vårt samhällsbygge, nämligen det osjälviska givandet. Allt som oftast beskylls vänsterfolk för att högljutt basunera ut vad de har rätt till av samhället istället för att vara dem som osjälviskt och ödmjukt ger för att tjäna det gemensamma. Detta har kanske blivit lite av vänsterns baksmälla. Från att ha varit dem som byggt och kämpat har vi blivit dem som högljuddast värnar och skyddar.
Allteftersom drivkraften i 60-talets samhällsbygge förbytts mot privatekonomiska ambitioner har förståelsen och insikterna i vad som är vänsterideologins innersta väsen fördunklats. En ideologis avmattning har lett till att högern välsignats med pinsamt vass ammunition som de kan avfyra mot vänsterns språkrör. Den indignerade arbetarens klagan över orättvisorna på fabriksgolvet blir lätt till den gnällande kommunistens tröttsamma pladder istället för ett tecken på en socioekonomisk skevhet som kanske behöver åtgärdas.
Jag tror att vårt samhälle behöver göra en helomvändning för att vi på sikt ska kunna tala om ett medborgarsamhälle. Vi måste sluta vara dem som skyddar och värnar om ett imaginärt statiskt samhälle. Istället måste vi gå till rötterna och hitta den drivkraft som förändrade samhället och gjorde oss till byggare istället för förvaltare. Det är en förutsättning för all utveckling. Den som inte klarar av att följa med i utvecklingen ska heller inte leda den.
Den organisation jag jobbar för har 105 medlemsföreningar. Många av dessa har problem med medlemsrekrytering och sin verksamhet. Dagligen går mitt arbete ut på att hitta sysselsättning och drivkraft som stöder dessa grundenheter i den största av alla österbottniska folkrörelser. Det finns en gemensam nämnare för de mest utsatta föreningarna. De har misslyckats med sina satsningar på ungdomen.
Ett provokativt sätt att formulera mitt sätt att se på föreningsverksamhet är: Ifall ingen utmanar den sittande ordföranden så har förmodligen ordföranden misslyckats med sitt arbete med att trygga återväxten. Ordföranden ska göra sitt eget mandat så attraktivt att klubban väcker ett dreglande habegär hos medlemmarna. Då är återväxten tryggad. Att sitta och ruva på ett ordförandeskap tills man av ålderns rätt kan slänga ifrån sig klubban åt första bästa finniga tonåring är ett effektivt sätt att köra flera människors livsverk i sank.
Bättre är att coacha och styra unga förmågor till engagemang och sund konkurrens inom organisationen. Unga förmågor ska uppmuntras och stödas och inte lämnas vind för våg när de åtar sig tunga uppgifter. Vissa ”gamlingar” ställer sig gärna på sidan av och kritiserar de nya förmågorna tills ynglingarna ställer till det för sig och gamla stofiler kan göra, som de ofta gör, självgott hävda att allt var bättre förr.
Vi har alla mycket att lära av förenings- och organisationslivet. Men det centrala är att giva utan att begära någonting åter. Det är roligt att vara chef ibland men man måste komma ihåg att det är andras vägar man ska röja, inte sin egen.
Dags att börja bygga
19.07.2006
Jag och mina kollegor på min arbetsplats har under hela våren och sommaren haft en stor arbetsbörda inför vårt förbunds hundraårsjubileum. Svenska Österbottens Ungdomsförbund är en plantskola för österbottniska politiker och makthavare men det är också en motor för kultur som dans, teater och något så österbottniskt som kortspelet pidro. SÖU är en ett folkrörelsekoncept som kort sagt går ut på att osjälviskt engagera sig i föreningsliv för att åstadkomma gemensam nytta. Det är med stor stolthet som sådana traditioner värnas om och förs vidare.
På tre dagar välkomnade vi tretusen människor till Åminne folkpark i Malax och i Karleby avtäcktes, tillsammans med ett hundratal inbjudna gäster, en minnesplatta på Jungsborg för att hylla alla de som deltagit i bygget av den österbottniska ungdomsrörelsen.
Konceptet med folkrörelser känns för många människor idag urvattnat och för många ungdomar är tanken som sådan svår att identifiera sig med. Att själv är bästa dräng är ett tankesätt vi 70-talister blivit uppfostrade med men ändå så ställer vi bara större och större krav på engagemang från stat- och samhället. Är det kanske så att våra krav på samhället är ett resultat av egenintresse och inte ett resultat av en sund samhällelig förvaltningsanda?
Jag tror att vårt samhälle behöver blicka tillbaka på grundbultarna i vårt samhällsbygge, nämligen det osjälviska givandet. Allt som oftast beskylls vänsterfolk för att högljutt basunera ut vad de har rätt till av samhället istället för att vara dem som osjälviskt och ödmjukt ger för att tjäna det gemensamma. Detta har kanske blivit lite av vänsterns baksmälla. Från att ha varit dem som byggt och kämpat har vi blivit dem som högljuddast värnar och skyddar.
Allteftersom drivkraften i 60-talets samhällsbygge förbytts mot privatekonomiska ambitioner har förståelsen och insikterna i vad som är vänsterideologins innersta väsen fördunklats. En ideologis avmattning har lett till att högern välsignats med pinsamt vass ammunition som de kan avfyra mot vänsterns språkrör. Den indignerade arbetarens klagan över orättvisorna på fabriksgolvet blir lätt till den gnällande kommunistens tröttsamma pladder istället för ett tecken på en socioekonomisk skevhet som kanske behöver åtgärdas.
Jag tror att vårt samhälle behöver göra en helomvändning för att vi på sikt ska kunna tala om ett medborgarsamhälle. Vi måste sluta vara dem som skyddar och värnar om ett imaginärt statiskt samhälle. Istället måste vi gå till rötterna och hitta den drivkraft som förändrade samhället och gjorde oss till byggare istället för förvaltare. Det är en förutsättning för all utveckling. Den som inte klarar av att följa med i utvecklingen ska heller inte leda den.
Den organisation jag jobbar för har 105 medlemsföreningar. Många av dessa har problem med medlemsrekrytering och sin verksamhet. Dagligen går mitt arbete ut på att hitta sysselsättning och drivkraft som stöder dessa grundenheter i den största av alla österbottniska folkrörelser. Det finns en gemensam nämnare för de mest utsatta föreningarna. De har misslyckats med sina satsningar på ungdomen.
Ett provokativt sätt att formulera mitt sätt att se på föreningsverksamhet är: Ifall ingen utmanar den sittande ordföranden så har förmodligen ordföranden misslyckats med sitt arbete med att trygga återväxten. Ordföranden ska göra sitt eget mandat så attraktivt att klubban väcker ett dreglande habegär hos medlemmarna. Då är återväxten tryggad. Att sitta och ruva på ett ordförandeskap tills man av ålderns rätt kan slänga ifrån sig klubban åt första bästa finniga tonåring är ett effektivt sätt att köra flera människors livsverk i sank.
Bättre är att coacha och styra unga förmågor till engagemang och sund konkurrens inom organisationen. Unga förmågor ska uppmuntras och stödas och inte lämnas vind för våg när de åtar sig tunga uppgifter. Vissa ”gamlingar” ställer sig gärna på sidan av och kritiserar de nya förmågorna tills ynglingarna ställer till det för sig och gamla stofiler kan göra, som de ofta gör, självgott hävda att allt var bättre förr.
Vi har alla mycket att lära av förenings- och organisationslivet. Men det centrala är att giva utan att begära någonting åter. Det är roligt att vara chef ibland men man måste komma ihåg att det är andras vägar man ska röja, inte sin egen.