Tillbaka
Utgående från min plats som verksamhetsledare för Svenska Österbottens Ungdomsförbund ser jag ofta hur ungdomar hittar nya och effektiva sätt för att uppnå gemensamma resultat utan att använda sig av traditionella system för beslutsfattande. Datorkommunikation och allmänt vedertagna normer bland ungdomar är en effektiv grogrund för att skapa funktionsdugliga nätverk. Tillsammans med en koordinator eller resurspersoner som kan orientera sig i det sociala nätverket har man, mer eller mindre medvetet, skapat något som motsvarar demokratiska beslutsstrukturer.
Dessa individer med likartade normer, likartade kunskaper och med tillgång till högteknologiska kommunikationsmedel tillåter de traditionella beslutsstrukturerna att överleva tack vare att de ännu inte förstått att deras möjligheter att utöva makt och inflytande i många avseenden är överlägsna traditionella beslutsstrukturer.
Hur kan man då påstå något sådant? Är det inte så att vi alla är beroende av att den demokratiska beslutsprocessen har allmän acceptans och att den fungerar genom alla nivåer av samhället? Så har det alltid varit men ifall en betydande del av de mest inflytelserika ungdomarna inte uppfattar systemet som intressant eller tillräckligt effektivt så har de i dag kapacitet att skapa parallellsystem vare sig politikerna vill det eller inte.
Politiken är idag skråinriktad till sin natur och vi pratar allt mera om behovet av professionella politiker och yrkespolitiker istället för att prata om behovet av en större acceptans och intresse för politiken hos medborgarna. Många politiker vill kvarhålla sitt inflytande så länge som möjligt och ger gärna intrycket av att de behärskar något som ingen annan kan. Det politiska språket har till stor del blivit formbundet och fackinriktad för att politikerna själva velat ha det så.
Inom kommunalpolitiken och föreningslivet ser man ofta, tyvärr, människor med goda möjligheter att bli duktiga och förståndiga aktörer undvika engagemang på grund av att de tror att man måste agera på samma sätt som de etablerade för att klara sig. Jag tror att inget kan vara mera ödesdigert för den demokratiska utvecklingen än en frikoppling mellan den tekniskt och massmedialt upplysta ungdomen å ena sidan och stelbenta, omoderna beslutsstrukturer å den andra. Dagens människor behöver inte ledas på samma sätt som gångna generationer där tillgång till information och nätverk för maktutövning stod långt ifrån medborgarna.
Kunskap har inget värde i sig själv idag. All information finns tillgänglig på en knapptrycknings avstånd och långt innan ett politiskt organ formulerat en linje eller en åsikt som grund för beslutsfattande kan ett stort nätverk ha formulerat en annan och börjat arbeta i en linje som helt står i motsats till vad politikerna vill.
Här ser jag en stor utmaning för dagens politiker och föreningsaktivister. För att inte riskera en tudelad samhällsstruktur måste ett förankringsarbete snarast komma igång där dessa ungdomar bereds möjlighet att delta i den demokratiska processen på de villkor som de själva ställer. Vi kan inte tvinga in dem i de strukturer som samhället format de senaste 200 åren. Vi måste ändra på vår egen struktur och anpassa den till de krav som våra nya medborgare ställer.
Statiska beslutsstrukturer tror jag inte kommer inte att överleva i framtiden. Politikerna har det största ansvaret för att detta anpassningsarbete ska kunna genomföras. Dessa ungdomar kan inte ledas från en partistyrelse eller fullmäktigeförsamling. Politikerna måste ge sig in i nätverken och skapa acceptans för sin verksamhet. Skråtänkandet är också en återvändsgränd och ifall inte politikerna sätter sina ambitioner att leda åt sidan och ersätter dem med ambitioner att ”coacha” och uppmuntra unga aktivister att delta i den demokratiska beslutsstrukturen så kommer dagens politiker så småningom att bli kungar och drottningar utan land.
”Coaching” är något som borde återfinnas i allt fler styrelser och beslutsorgan. En ordförande som lyckats fullt ut med sitt arbete är inte den som uppfattas som oersättlig utan den som skapat massor av intresserade efterföljare, som kanske till och med är beredda att kämpa om platsen vid kortsidan av bordet. Som ordförande eller styrelsemedlem behöver det inte alltid kännas smickrande att utmanas eller veta att det finns en bunt duktiga ungdomar som är beredda att ta över. Detta utan att ens bemöda sig om att, av artighet, be sittande ordförande offra sig ännu ett år.
Som politiker eller ordförande för en organisation behöver man ha en så pass ödmjuk hållning gentemot sitt uppdrag att monument och minnesplattor inte är det viktigaste i den egna verksamheten. Det viktigaste är den anda och det mervärde man kan tillföra kollektivet och där måste man erkänna att man bara är en liten kugge i ett stort maskineri där några standardlösningar för människans lycka och välgång ännu inte uppfunnits .
Ung revolt i beslutsfattandet
03.02.2006
Håller våra klassiska strukturer för demokrati och ledarskap på att spelas ut och ersättas av nya system där dörren är öppen för helt nya kanaler knutna till kommunikationssystem och olika normsystem som passivt matas in i oss genom vårt mediala flödessamhälle?
Utgående från min plats som verksamhetsledare för Svenska Österbottens Ungdomsförbund ser jag ofta hur ungdomar hittar nya och effektiva sätt för att uppnå gemensamma resultat utan att använda sig av traditionella system för beslutsfattande. Datorkommunikation och allmänt vedertagna normer bland ungdomar är en effektiv grogrund för att skapa funktionsdugliga nätverk. Tillsammans med en koordinator eller resurspersoner som kan orientera sig i det sociala nätverket har man, mer eller mindre medvetet, skapat något som motsvarar demokratiska beslutsstrukturer.
Dessa individer med likartade normer, likartade kunskaper och med tillgång till högteknologiska kommunikationsmedel tillåter de traditionella beslutsstrukturerna att överleva tack vare att de ännu inte förstått att deras möjligheter att utöva makt och inflytande i många avseenden är överlägsna traditionella beslutsstrukturer.
Hur kan man då påstå något sådant? Är det inte så att vi alla är beroende av att den demokratiska beslutsprocessen har allmän acceptans och att den fungerar genom alla nivåer av samhället? Så har det alltid varit men ifall en betydande del av de mest inflytelserika ungdomarna inte uppfattar systemet som intressant eller tillräckligt effektivt så har de i dag kapacitet att skapa parallellsystem vare sig politikerna vill det eller inte.
Politiken är idag skråinriktad till sin natur och vi pratar allt mera om behovet av professionella politiker och yrkespolitiker istället för att prata om behovet av en större acceptans och intresse för politiken hos medborgarna. Många politiker vill kvarhålla sitt inflytande så länge som möjligt och ger gärna intrycket av att de behärskar något som ingen annan kan. Det politiska språket har till stor del blivit formbundet och fackinriktad för att politikerna själva velat ha det så.
Inom kommunalpolitiken och föreningslivet ser man ofta, tyvärr, människor med goda möjligheter att bli duktiga och förståndiga aktörer undvika engagemang på grund av att de tror att man måste agera på samma sätt som de etablerade för att klara sig. Jag tror att inget kan vara mera ödesdigert för den demokratiska utvecklingen än en frikoppling mellan den tekniskt och massmedialt upplysta ungdomen å ena sidan och stelbenta, omoderna beslutsstrukturer å den andra. Dagens människor behöver inte ledas på samma sätt som gångna generationer där tillgång till information och nätverk för maktutövning stod långt ifrån medborgarna.
Kunskap har inget värde i sig själv idag. All information finns tillgänglig på en knapptrycknings avstånd och långt innan ett politiskt organ formulerat en linje eller en åsikt som grund för beslutsfattande kan ett stort nätverk ha formulerat en annan och börjat arbeta i en linje som helt står i motsats till vad politikerna vill.
Här ser jag en stor utmaning för dagens politiker och föreningsaktivister. För att inte riskera en tudelad samhällsstruktur måste ett förankringsarbete snarast komma igång där dessa ungdomar bereds möjlighet att delta i den demokratiska processen på de villkor som de själva ställer. Vi kan inte tvinga in dem i de strukturer som samhället format de senaste 200 åren. Vi måste ändra på vår egen struktur och anpassa den till de krav som våra nya medborgare ställer.
Statiska beslutsstrukturer tror jag inte kommer inte att överleva i framtiden. Politikerna har det största ansvaret för att detta anpassningsarbete ska kunna genomföras. Dessa ungdomar kan inte ledas från en partistyrelse eller fullmäktigeförsamling. Politikerna måste ge sig in i nätverken och skapa acceptans för sin verksamhet. Skråtänkandet är också en återvändsgränd och ifall inte politikerna sätter sina ambitioner att leda åt sidan och ersätter dem med ambitioner att ”coacha” och uppmuntra unga aktivister att delta i den demokratiska beslutsstrukturen så kommer dagens politiker så småningom att bli kungar och drottningar utan land.
”Coaching” är något som borde återfinnas i allt fler styrelser och beslutsorgan. En ordförande som lyckats fullt ut med sitt arbete är inte den som uppfattas som oersättlig utan den som skapat massor av intresserade efterföljare, som kanske till och med är beredda att kämpa om platsen vid kortsidan av bordet. Som ordförande eller styrelsemedlem behöver det inte alltid kännas smickrande att utmanas eller veta att det finns en bunt duktiga ungdomar som är beredda att ta över. Detta utan att ens bemöda sig om att, av artighet, be sittande ordförande offra sig ännu ett år.
Som politiker eller ordförande för en organisation behöver man ha en så pass ödmjuk hållning gentemot sitt uppdrag att monument och minnesplattor inte är det viktigaste i den egna verksamheten. Det viktigaste är den anda och det mervärde man kan tillföra kollektivet och där måste man erkänna att man bara är en liten kugge i ett stort maskineri där några standardlösningar för människans lycka och välgång ännu inte uppfunnits .