Tillbaka
Misstro till politiska systemet
Det är kanske inte så underligt att de flesta människor refererar till statsmakten som ”de” när man egentligen borde tala om ”vi”. Enligt vårt demokratiska synsätt är det medborgarna som äger staten och det är medborgarna som genom demokratiska val tillsätter våra makthavare. Makthavarna får sedan förtroendet att förvalta vår gemensamma egendom så att den skapar största möjliga nytta för medborgarna. Det som man ofta möts av idag är en uppgivenhet och en misstro till det politiska systemet.
Många medborgare tror inte att våra politiker är kapabla att fånga upp och förstå åsikter i olika frågor eller fatta de beslut som medborgarna faktiskt vill ha. När många medborgare blir riktigt uppgivna och missnöjda börjar dessa till och med anse att politiker inte ens är intresserade av att fatta goda beslut. Detta är förmodligen en av grunderna till att termen ”politikerförakt” myntats. Jag är av den åsikten att mycket av misstron gentemot politiker har sin grund i att kommunikationskanalerna mellan politiker och medborgare tillåtits att bokstavligen vittra bort.
Tjänstemannavälde?
Med detta menar jag politisk förenings- och klubbverksamhet på kommunal- och på distriktsnivå. Våra högsta makthavare agerar på en arena där de fattar kollegiala beslut tillsammans med andra makthavare. De viktigaste besluten fattas främst utgående från statstjänstemännens och regeringens förslag. Det är helt naturligt att beslutsunderlag våra politiker ska ta ställning till, ganska långt, är tjänstemannaprodukter bestående av styrelsers, ministeriers och diverse arbetsgruppers beredningar. Tjänstemannaapparaten i Finland hör till världens bästa och effektivaste och vi kan räkna med att våra politiker tar ställning till välgjorda beredningar.
Bristen på politisk färdkost
Den största bristen i beslutsprocessen är emellertid bristen på den andliga och politiska färdkost som politikerna borde få från sina medlemsföreningar. En politikers beslut är ett resultat av dels egna åsikter och ställningstaganden men också ett hopkok av yttre påverkan från olika intressegrupper och individer runt honom eller henne. Hit hör näringsliv, producentorganisationer, fackföreningar osv. Dessa intresseorganisationer har blivit allt mäktigare och inflytelserikare samtidigt som politiker blivit allt mer beroende av dessa penningstarka allierade för att finansiera sina valkampanjer.
De politiska medlemsföreningarna som tidigare var breda medborgarorganisationer politikerna lyssnade på och var beroende av har tappat mark. Samtidigt som intresset att ansluta sig till politiska föreningar minskat har medlemskårens medelålder ökat. Detta har lett till att föreningsaktiviteten i de politiska partierna ofrånkomligen minskat kraftigt vilket fråntagit politikerna en stark och naturlig kommunikationskanal till sina väljare.
Avlönade lobbare
Aktiva medborgare i medlemsföreningarna hade tidigare goda möjligheter att skapa stöd för sina åsikter i ett välinformerat och representativt politiskt forum som politiker upprätthöll goda kontakter med. Denna kommunikationskanal har idag, tyvärr till stor del, övertagits av andra organisationer med avlönade lobbare och intressebevakare.
Denna utveckling är inte politikernas fel och egentligen inte intresseorganisationerna heller som oftast fungerar efter marknadsmässiga principer. Men för att denna utveckling ska kunna vändas till medborgarnas fördel så krävs det en fungerande intressebevakning från de politiska medlemsföreningarna i vårt land. En förutsättning för att det politiska inflytandet ska söka sig från.
De utlämnade makthavarna
09.02.2005
Det är få saker vi kan vara så säkra på idag som osäkerheten. Inget tycks längre få vara som det alltid varit. Vi tycks tvingas att bli konservativa vare sig vi vill det eller inte. Brigader hotas av nedläggning, tågtrafikrutter hotas av indragning, yrkesfiskarna tvingas stå vid sina kajer, EU ska expandera och den nationella suveräniteten minskas. Det här är en lista som kunde göras hur lång som helst. Vare sig beslut som påverkar vår vardag fattas av riksdag, regering, kommuner, förvaltningsråd eller affärsverk så känner medborgarna sig ofta överkörda och orättvist behandlad när beslut fattas.
Misstro till politiska systemet
Det är kanske inte så underligt att de flesta människor refererar till statsmakten som ”de” när man egentligen borde tala om ”vi”. Enligt vårt demokratiska synsätt är det medborgarna som äger staten och det är medborgarna som genom demokratiska val tillsätter våra makthavare. Makthavarna får sedan förtroendet att förvalta vår gemensamma egendom så att den skapar största möjliga nytta för medborgarna. Det som man ofta möts av idag är en uppgivenhet och en misstro till det politiska systemet.
Många medborgare tror inte att våra politiker är kapabla att fånga upp och förstå åsikter i olika frågor eller fatta de beslut som medborgarna faktiskt vill ha. När många medborgare blir riktigt uppgivna och missnöjda börjar dessa till och med anse att politiker inte ens är intresserade av att fatta goda beslut. Detta är förmodligen en av grunderna till att termen ”politikerförakt” myntats. Jag är av den åsikten att mycket av misstron gentemot politiker har sin grund i att kommunikationskanalerna mellan politiker och medborgare tillåtits att bokstavligen vittra bort.
Tjänstemannavälde?
Med detta menar jag politisk förenings- och klubbverksamhet på kommunal- och på distriktsnivå. Våra högsta makthavare agerar på en arena där de fattar kollegiala beslut tillsammans med andra makthavare. De viktigaste besluten fattas främst utgående från statstjänstemännens och regeringens förslag. Det är helt naturligt att beslutsunderlag våra politiker ska ta ställning till, ganska långt, är tjänstemannaprodukter bestående av styrelsers, ministeriers och diverse arbetsgruppers beredningar. Tjänstemannaapparaten i Finland hör till världens bästa och effektivaste och vi kan räkna med att våra politiker tar ställning till välgjorda beredningar.
Bristen på politisk färdkost
Den största bristen i beslutsprocessen är emellertid bristen på den andliga och politiska färdkost som politikerna borde få från sina medlemsföreningar. En politikers beslut är ett resultat av dels egna åsikter och ställningstaganden men också ett hopkok av yttre påverkan från olika intressegrupper och individer runt honom eller henne. Hit hör näringsliv, producentorganisationer, fackföreningar osv. Dessa intresseorganisationer har blivit allt mäktigare och inflytelserikare samtidigt som politiker blivit allt mer beroende av dessa penningstarka allierade för att finansiera sina valkampanjer.
De politiska medlemsföreningarna som tidigare var breda medborgarorganisationer politikerna lyssnade på och var beroende av har tappat mark. Samtidigt som intresset att ansluta sig till politiska föreningar minskat har medlemskårens medelålder ökat. Detta har lett till att föreningsaktiviteten i de politiska partierna ofrånkomligen minskat kraftigt vilket fråntagit politikerna en stark och naturlig kommunikationskanal till sina väljare.
Avlönade lobbare
Aktiva medborgare i medlemsföreningarna hade tidigare goda möjligheter att skapa stöd för sina åsikter i ett välinformerat och representativt politiskt forum som politiker upprätthöll goda kontakter med. Denna kommunikationskanal har idag, tyvärr till stor del, övertagits av andra organisationer med avlönade lobbare och intressebevakare.
Denna utveckling är inte politikernas fel och egentligen inte intresseorganisationerna heller som oftast fungerar efter marknadsmässiga principer. Men för att denna utveckling ska kunna vändas till medborgarnas fördel så krävs det en fungerande intressebevakning från de politiska medlemsföreningarna i vårt land. En förutsättning för att det politiska inflytandet ska söka sig från.