Onödigt höja pensionsåldern

Regeringen Kiviniemi fortsätter att driva frågan om höjning av den lägsta pensionsåldern från 63 till 65 år. Som motivering för detta framförs behovet av förlängda arbetskarriärer. Men hur stort är behovet av en höjning av den lägsta pensionsåldern? Mycket tyder på att staten på kort tid uppnått en förlängning av den tid finländarna finns i arbetslivet. Det har med andra ord redan vidtagits kraftfulla kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att förlänga arbetskarriärerna. 

Efter pensionsreformen 2005 inbesparas pension idag enligt 1,5 procent av den lön arbetstagaren införtjänar fram till 53 års ålder. Då höjs nivån till 1,9 procent och den verkar tills pensionstagaren fyller 63 år. Då börjar pension inbesparas enligt 4,5 procent vilket betyder att varje år man arbetar efter 63 ger en relativt kraftig höjning av den slutliga pensionen. Detta har lett till att många arbetstagare automatiskt väljer att skjuta upp sin pensionering till efter 63 för att förbättra sin pension. Detta är också en trend som verkar vara bestående. Undersökningar av bland annat arbetshälsoinstitutet hos 45 år fyllda visar en allt positivare inställning till att fortsätta arbeta efter 63 år. Även intresset bland pensionärer att utföra deltidsarbete har ökat. 

Ifall införtjäningsbonusen på 4,5 procent efter 63 år är en morot som redan börjat verka är livslängdskoefficienten en piska som på lång sikt kommer att tvinga fram förlängda arbetskarriärer. Det innebar att år 1947 födda är den sista årsgrupp som kan gå i pension utan att livslängdskoefficienten påverkar den slutliga pensionen. Koefficienten infördes bland annat med motiveringen att finländarnas medellivslängd ökar och att man därför kan kräva en längre arbetskarriär. En arbetstagare född år 1948 som väljer att gå i pension vid 63 års ålder får ut 99,7 procent av sin pension, en arbetstagare född 1949 får ut 98,4 procent av sin pension. Väljer jag att gå i pension som 63-åring så får jag ut endast 84,9 procent av min införtjänade pension. Detta innebär att jag måste arbeta ytterligare ungefär två år för att få ut min pension på samma villkor som 1947:an. Går en 1992:a i pension som 63-åring får denne ut endast 78.5 procent av sin pension.

Livslängdskoefficienten är med andra ord ett instrument som på sikt ytterligare kommer att leda till längre arbetskarriärer. Det som förmodligen främst kommer att driva oss till längre arbetskarriärer är det faktum att pensionärernas köpkraft hela tiden minskar i förhållande till den förvärvsarbetande befolkningen. Det så kallade brutna indexet kommer ofrånkomligen att tvinga oss att jobba längre. Allt talar för att de som orkar och klarar av att arbeta efter 63 kommer att se det som allt mera attraktivt eller rent av nödvändigt i framtiden att lämna kvar i arbetslivet. 

Att ytterligare höja den lägsta pensionsålder från 63 till 65 kan ifrågasättas på rent mänskliga grunder. Med den rådande pensionslagstiftningen och med pensionernas kroniska eftersläpning i förhållande till arbetslönerna så kan man också starkt ifrågasätta nyttan med en sådan reform. 

Förkortade studietider har också lett till att finländarna allt tidigare söker sig ut i arbetslivet. Arbetskarriären förlängs i såväl början som i slutet. En  stor utmaning den sittande regeringen med kraft borde möta är ungdomsarbetslösheten. Cirka 40 000 ungdomar eller 22% av ungdomarna mellan 15 och 24 står utan jobb eller arbetsplats. Undersökningar från början av 1990-talet visar att risken för ungdomar att bli utslagna från arbetsmarknaden är mycket stor ifall det inte finns sysselsättning. Ungdomsarbetslösheten är en utmaning den borgerliga regeringen och vår minst sagt anonyme arbetsminister hittills visat sig oförmögen att hantera. 

Steven Frostdahl
Ordförande
Finlands svenska socialdemokrater

Skolgångsbiträden faller igenom systemet

Det borde vara självklart att spelreglerna på arbetsmarknaden i Finland är likadana för alla. Tyvärr finns det yrkesgrupper som av olika orsaker faller genom systemet. En grupp jag vill peka på i det här fallet är skolgångsbiträdena. Det är inte försvarbart att skolgångsbiträden varje år riskerar att drabbas av bl.a. permittering under den tid deras tjänster inte behövs, placeras på arbetsuppgifter som inte motsvarar det de blivit anställda för eller i värsta fall riskera uppsägning.

Den kommunala sektorn behöver i det här fallet ta sitt ansvar som arbetsgivare. Det måste i framtiden vara kommunernas ansvar att betala ut lön under hela året åt skolgångsbiträdena. Att detta ännu inte skötts är en brist där man naturligtvis kan peka på svag facklig organisationsgrad och det faktum att yrkesgruppen är relativt liten. I mindre skolor kan det röra sig om en eller ett par skolgångsbiträden. Skolgångsbiträdena arbetar tillsammans med lärarna i klassrummen och utgör ofta en förutsättning för att eleverna ska få tillräckligt med stöd och undervisning för att kunna gå framåt.

I takt med att skolgrupperna blir större, specialbehoven hos barnen beaktas i allt större grad och att skolorna allt mer tvingas till flexibla lösningar gällande undervisning och omsorg har skolgångsbiträdena blivit en naturlig del av skolans verksamhet. Därför finns det bara ett hållbart och rättvist beslut som kan fattas när det gäller skolgångsbiträdenas position som yrkeskår.

Det är att man för hela landet fattar ett beslut om att lönerna för skolgångsbiträdena först och främst höjs och en del av lönen innehålls för att betalas ut under de veckor som kommunerna inte behöver deras tjänster. Enligt samma principer som för lärarkåren.

Steven Frostdahl
FSD ordförande