Ända sedan Finland tog sina första steg till att bli ett modernt och välmående samhälle har den fackliga rörelsen funnits med och tagit ett stort ansvar. Ett ansvar för solidaritet, jämlikhet och gemensamt ansvarstagande. Samhällsutvecklingen har de senaste åren gått snabbt, mycket snabbare än vad någon av oss kunnat tro för 30-40 år sedan.

Den borgerliga regeringen har så gott som undantagslöst belastat andra för sin oförmåga att stabilisera arbetsmarknaden i Finland. Regeringspartierna skyller gärna på recension, globalisering och till och med fackföreningsrörelsen.

Statsminister Vanhanen har diskuterat fördelarna med att skapa en borgerliga allians inför riksdagsvalet i Helsingin Sanomat. Syftet med en sådan allians skulle ofrånkomligen vara att permanenta de borgerliga partierna som regeringspartier. Socialdemokraterna och de övriga mindre partierna skulle få finna sig att bli oppositionspartier. Det här är säkert en önskvärd politik för de borgerliga regeringspartierna.

Den färska uppståndelsen kring valfinansieringsskandalerna blottlägger ett problem i vårt valsystem. Behovet av enskilda kandidater att synas i valkampanjerna gör att kostnaderna för marknadsföring och reklam har skenat iväg. Problemet däri ligger att det ger en stor fördel för kandidater som färdigt är kända eller syns i massmedia. För övriga kandidater återstår en kamp om att vinna finansiärernas gunst och förtroende.

Det livsavgörande är att det finns människor som tror på budskapet, binder upp sig till det och är beredda att kämpa för det. Att skryta över hur många ministerposter och hur mycket makt man har hjälper ingen, det gör att vi som organisation ännu mera försvinner från medborgarna.

Pensionsbestämmelser som ideligen ändras är olyckliga signaler åt människor på arbetsmarknaden, det är tysta överenskommelser som ensidigt bryts, skriver FSD orförande Steven Frostdahl i sin senaste kolumn.