Åtgärder för att förbättra situationen för de ekonomiskt mest utsatta

21.09.2009

De åtgärder som under de senaste åren vidtagits för att förnya socialskyddet har inte beaktat de allra mest utsatta. Många av reformerna berör i praktiken andra än dem som har det allra största behovet av tilläggsstöd. Det är viktigt att utreda hur man kunde förbättra situationen för utsatta äldre människor och pensionstagare. I synnerhet de som endast får folkpension eller liten arbetspension är i en svår situation. Man bör även sträva efter att förbättra situationen för andra låginkomsttagare än pensionärer, eftersom vissa betydelsefulla förmåner inte motsvarar dagens ekonomiska realiteter.

Jacob Söderman:

Det finns åtgärder som skulle förbättra situationen för dem som befinner sig i en svår ekonomisk situation. Jag föreslår följande konkreta åtgärder för att förbättra ställningen för dem som i dagens läge har de lägsta inkomsterna:

Nedsättande av självrisken för folkpensionärers läkemedelsersättningar

De som har det svårast ekonomiskt sett har ofta även höga läkemedelsutgifter. Ofta är det fråga om personer som endast får folkpension samt sådana personer som haft ett lågavlönat arbete och av vilkas inkomster folkpensionen således utgör en betydande del. En folkpensionär med låga inkomster måste spendera en betydande del av sina inkomster på sjukvårdsrelaterade utgifter bland annat på grund av de höga självriskandelarna. I det nuvarande systemet för läkemedelsersättningar, som baserar sig på sjukförsäkringslagens 5 kapitel, beaktas inte detta faktum.

Enligt 5 kap. 8 § sjukförsäkringslagen är den årliga självrisken 672,70 euro, vilket är ett mycket högt belopp i förhållande till många pensionstagares inkomster och också jämfört med nivån i flera EU-länder. Till exempel i Sverige är den årliga självrisken ungefär 200 euro. I Tyskland används ett system där självrisken är bunden till årsinkomsterna så att den är procentuellt lägre för handikappade och kroniskt sjuka personer. Även i Finland borde man ta i bruk ett system som bättre skulle stöda personer som har låga inkomster och ett omfattande behov av läkemedel. Ett rättvist och ekonomiskt realistiskt sätt att hjälpa dem som nu befinner sig i en svår situation skulle vara att sänka den årliga självrisken för alla de som lyfter folkpensionsandelar. Med detta skulle man garantera att ingen folkpensionär på grund av ekonomiska hinder skulle bli utan nödvändiga läkemedel.

Förslag: Självriskandelen för läkemedelsersättningar bör nedsättas genom att sänka den årliga självriskens summa till Sveriges nivå.

Förbättrande av bostadsbidraget för pensionstagare

Bostadsbidraget är en viktig del av utkomsten för pensionstagare med låga inkomster. Enligt lagen om bostadsbidrag för pensionstagare är bostadsbidragets belopp 85 % av skäliga boendekostnader, från vilket avdras totalsumman av bassjälvrisken (för tillfället 567, 01 euro) och den inkomstberoende tilläggssjälvrisken. Maximibeloppen för de boendeutgifter som beaktas är beroende av vilken ort bostaden är belägen på. I detta hänseende delas kommunerna in i tre grupper. I relation till detta vore det skäl att granska huruvida den nuvarande indelningen är skälig. Till exempel då det gäller Nyland skulle det vara ändamålsenligt att placera alla förutom huvudstadsregionens kommuner i II kommungruppen.

Bostadsbidraget för pensionstagare är bundet till konsumentprisindex. På många håll har emellertid boendekostnaderna stigit avsevärt fortare än förändringarna i konsumentprisindex, vilket har lett till att bostadsbidragets realvärde sjunkit. De personer som har de lägsta inkomsterna bor ofta i små bostäder, hyran för vilka relativt sett inte är så hög. Att endast höja det maximibelopp för boendeutgifter som är grunden för bostadsbidraget avhjälper således inte situationen för dem som har lägst inkomster. För dessa personers del vore det viktigt att sänka den årliga självriskandelen. Det centrala vore att den andel av hyran som bostadsbidraget utgör skulle stiga.

Förslag:
Vid sidan av konsumentprisindex bör även hyresindex användas vid bedömningen av realvärdet för pensionstagares bostadsbidrag. Situationen för pensionstagare med låga inkomster bör förbättras genom att sänka bostadsbidragets självriskandel. Skäligheten i den nuvarande kommungruppsindelningen bör utredas.

Höjande av utkomststödets grunddel

Utkomststödets uppgift är att i sista hand trygga det uppehälle som är nödvändigt för ett människovärdigt liv. I praktiken är många dock tvungna att regelbundet förlita sig på utkomststödet för att klara sig. Utkomststödet har inte höjts så att det skulle motsvara de förhöjda levnadskostnaderna, utan i stället har stödets realvärde minskat. Utkomststödets grunddel är från och med början av år 2009 417,45 euro för ensamstående och ensamförsörjare. Summan kan med beaktande av dagens prisnivåer inte anses tillräcklig för att täcka levnadskostnaderna för en person som är beroende av utkomststödet. Stödet uppfyller i dagens läge inte sitt syfte, nämligen att trygga en självständig utkomst. Den justering som sker på basis av folkpensionsindex är således inte tillräcklig. Utkomststödet bör höjas till en nivå som bättre motsvarar dagens realiteter. En sådan förhöjning borde uppgå till minst 100 euro i månaden.

Förslag: Utkomststödets grunddel bör höjas med 100 euro.

Förbättrande av stödet för närståendevård

Med närståendevård avses vård av en äldre, handikappad eller sjuk person i hemförhållanden med hjälp av en anhörig eller annan närstående person. Det är fråga om en form av vård som är billigare än anstaltvård. Närståendevårdarna sparar årligen in till och med hundratals miljoner euro av samhällets pengar. Lagen om stöd för närståendevård trädde i kraft 1.1.2006. Lagens syfte är att främja närståendevård som är förenlig med den vårdbehövandes bästa genom att trygga tillräckliga social- och hälsovårdstjänster samt en kontinuerlig vård och stöd för närståendevårdarens arbete. Närståendevårdarens arbete stöds med ett vårdarvode, vars månatliga minimibelopp år 2009 är 336,41 euro, och under en tung behandlingsfas 672,81 euro.

Stödet för närståendevård är en prövningsbaserad helhet som är beroende av anslag. Kommunerna ansvarar för organiseringen av stödet. Det är oroväckande att kommunerna under den senaste tiden har börjat säga upp existerande avtal och sänka stödet för närståendevård närmare det lagstadgade minimibeloppet. Närståendevårdarnas dagliga arbete är värdefullt och krävande. Den grundersättning som de får för sitt arbete måste anses otillräcklig. Vårdarvodet är i sig lågt, och dessutom minskar beskattningen avsevärt den nytta som stödet ger närståendevårdarna. Detta gäller i synnerhet om närståendevårdaren har löne- eller pensionsinkomster, i vilket fall förskottsinnehållningen till och med kan utgöra 50 % av arvodet.

Förslag:
Minimibeloppet för en närståendevårdares vårdarvode bör höjas och det bör befrias från statlig beskattning.

Promemorian har skickats till social- och hälsovårds-minister Liisa Hyssälä och omsorgsminister Paula Risikko för övervägande.